flyttarframochtillbaka

Ibland funderar jag på hur vi människor klarar oss igenom allt.

Jag  har ingen aning om hur det egentligen går till men jag har kommit fram till att min egna lösning är förnekelse.
Innan Emma dog har jag aldrig kunnat förstå HUR folk klarar att stå upp igen.
Hur kan man någonsin igen skratta när någon man älskar dör ?
Det trodde jag var omöjligt.

Sen den dagen jag fick det samtalet har ja förnekat det som hänt.
Jag säger det högt, jag gråter, jag tänker men jag tror inte på det.
Tanken på att man aldrig mer igen ska få träffas är för stor.
Jag fixar inte att tänka så.
Vet inte om någon faktiskt klarar av att tänka så?
Jag blir direkt jag kommer in på dom banorna nästintill hysterisk.
Vet inte om mitt resonerade här är normalt, hursomhelst så tänker jag ofta på att jag inte riktigt köper att vi är så starka.

De känns lite overkligt att vi ska klara oss igenom ett helt liv av så mycket orättvisa och tragedier.
Förnekelse kan vara negativt på många sätt men i mitt fall skulle jag vilja påstå att det är min bästa försvarsmekanism.