flyttarframochtillbaka

Jag har väntat på flygplatser, tågstationer, busstationer och båthamnar så många gånger att jag inte ens kan räkna alla och han har stått minst lika många gånger och väntat på mej.

Jag vet hur de är att vara utan och jag vet hur det är att sakna men det är lika jobbigt varje gång och den här gången är det dessutom annorlunda.
Jag vet inte när vi ses igen och jag vet inte hur ofta vi kommer kunna prata.
Det kan säkert låta som en överdrift för många men jag har dom senaste åren haft honom oavsett avstånd nära.
Vi har alltid väntat eller åkt efter varandra men för första gången vet jag inte vad som händer nu.
Jag har ingen aning och att inte veta saker kan ju ha 2 sidor men i detta fall är de mest skrämmande och en väldigt obehaglig känsla.
Mycket är oklart nu, allt i princip.
Det finns ingenting om framtiden som är bestämt och jag älskar tanken av att vara oplanerad men just nu i denna stund känns de som att det hade varit skönt att honom här, ha honom att göra planer tillsammans med.

Jag är inte bra på det här.
Jag är inte bra på att ha mina närmsta vänner på olika ställen i världen utan möjlighet för att kunna ringa närsomhelst.
Men jag vet att det här på något sätt är bra, allt som sker för ofta med sig något bra och jag vet utan tvekan att han kommer ha sitt livs resa, träffa massa människor, se nya kulturer, länder och lära sig utav det.
Jag missunnar honom inte, jag bara önskar att man inte behövde sakna så mycket.


Många som läser vet säkert redan att det självklart är Patrik jag skriver om.
Min bästa vän,min familj, min kärlek och den enda hela i världen jag aldrig tröttnar på eller vill vara ifrån.


Det är svårt att förklara för någon och det är svårt att inte framstå som en förlorare som bara borde sluta snacka en massa skit men i detta fallet vågar jag påstå att jag vet.
Jag har vetat sen första gången jag såg honom och jag vet att det alltid kommer kännas likadant.
Det kommer aldrig ändras.
Jag vill inte ha det näst bästa, jag vill inte vara förvirrad och desperat söka efter en kärlek man bara nöjer sig med för att man inte vill vara ensam.
Då är jag hällre utan tills den dagen de eventuellt känns rätt igen.



Så, då var detta lilla dramatiska utdraget avklarat.