När det inte är lätt men inte heller svårt.
Vi kan ha ett av världens mest obegripliga förhållanden. Vi har en så lång historia med så många slut och så många omstarter så jag tror inte längre någon av oss har koll. Jag har sedan länge slutat förväntat mig att folk runt om oss ska förstå eller orka lyssna för hur ska man kunna kräva att någon annan ska förstå när man själv inte gör det. Jag vet inte mycket men det enda jag verkligen vet är att när jag inte har honom hos mig saknar jag honom, när vi går åt olika håll gör det lika ont varje gång. När vi väl är tillsammans lägger vi så mycket vikt på våra olikheter att vi glömmer bort hur bra vi egentligen är. När jag tänker på mitt liv 10 år fram är han där. När jag tänker på vem jag ska skaffa barn med då är det han. Jag är en envis liten ettrig jävel med ett humör som påminner om en vulkan och jag har oerhört höga krav på både mig själv och honom men när allting kommer till kritan är allt jag äger och har och allt jag vill ha och lyckas med värdelöst om han inte finns med. Special Me är en fis i rymden.. Karlstad är bara en stad och pengar är bara något jag hela tiden intalar mig själv att jag måste ha för att vara lycklig. Va fan ska jag med ett hus till om inte han är där ? Vad ska jag med en karriär till om inte han delar den med mig ? Jag tycker om att skylla ifrån mig mina fel och jag vill gärna tro att jag hela tiden kan säga att det är någon annans fel när det egentligen är hos mig problemet ligger. Jag och mina jävla höga hästar...
