I ärlighetens namn.
Jag är ganska ofta ärlig om hur mitt liv ser ut i den här bloggen/dagboken. Jag skriver här ibland för att jag vill dela med mig av åsikter eller händelser men i slutendan skriver jag här för att ventilera om hur jag känner.
Man kan ju tycka att man ska försöka hålla sig inom ramar och de kan man ju såklart göra, de gör även jag skulle jag vilja påstå men ibland är man kryptisk och skriver i gåtor vilket jag just nu inte har lust att göra.
Vi kör ett all in inlägg så har vi det svart på vitt istället.
Vad tror ni att jag ska skriva om nu ? Jo självklart livets eviga problem som består av ofantligt många faktorer, den största är som jag tror många är eniga i - kärleken.
Bara det ordet är så laddat - kärlek.
Känns som jag börjar på en inlämningsuppgift här nu men så är inte fallet bara lite hederlig "tänka högt och återberätta" text.
Jag ska om man tror på astrologi vara född i eldens tecken och en ständigt återkommande beskrivelse av mitt stjärntecken är Rastlös, Velig, Nyfiken,tankspridd och överallt en glad personlighet.
Om jag tror på allt som står i horoskop ? nej nej nej... dock tror jag att vissa element kan beskriva oss en del av oss.
Om jag skulle förklara mig själv så är det kanske lite med dom orden... Jag är alltid rastlös.. Jag vill alltid ha mer och händer ingenting så ordnar jag ofta så att saker händer.
Jag har lärt mig flera saker det här året, jag måste sluta tänka sönder allting...jag kan heller inte se skillnad på förälskelser och kärlek. Jag har lätt för att förälska mig och bli helt tagen av alla dess känslor som en förälskelse för med sig..Detta har hänt mig några gånger nu.
Det finns en tidsbegränsning på hur länge jag känner som jag gör . Ca 3 månader och sen svalnar allt ner och det är som att allt bara går ur mig.
Det finns bara en person de aldrig varit så med och det vet vi ju alla vid det här laget vem det är.
Vår kära Patrik Karlsson.
Vi har ett förflutet som kan ältas i dödagar och ALLA har en åsikt.
Antingen är det " ni 2 måste bara inse att ni inte kan vara med varandra" eller " ni 2 är själsfränder ni kommer alltid ha varandra oavsett vad som än händer" osv osv.. det finns så många teorier..
" Ni är varandras stora kärlekar men ni måste acceptera att det inte kan vara så föralltid" " Ni vill bara åt tryggheten ni kan erbjuda varandra" " Ni vill bara ha varandra när ni inte kan få varandra" blablablablaa.
Finns säkert sanningar i precis alla dessa teorier men de spelar ingen roll och jag förstår inte och ni förstår inte ..ingen förstår.
De kanske aldrig går att förstå ?
Jag har slutat leta efter förklaringar.. Jag vet bara vad jag alltid har känt oavsett om vi varit isär, med andra eller hatat varandra.
Jag vet vilka vi 2 är när vi är med varandra, jag vet hur de känns och vad vi har haft tillsammans.
Jag vet att vi nu för första gången verkligen gått så långt isär varandra att jag inte ser hur vi någon gång ska hitta tillbaka till varandra eller ens kunna vara vänner.
Det är svårt, väldigt svårt.
Hans familj är min familj, hans syster är en av mina bästa vänner och vi har enda sen tonåren delat bästa vänner/umgänge.
Vi kommer alltid vara bundna till varandra på det viset men så som de känns precis just nu har vi skadat varandra så djupt så att oavsett fast att jag saknar honom dagligen, varenda minut och sekund så spelar de ingen roll för vi har grävt oss en grav som jag tror de kan ta år att komma upp ur.
Jag kan helhjärtat ta på mig vårat slut den här gången.
Patrik gick in helhjärtat för oss 2 och det gjorde inte jag. Jag ville inte flytta ihop för jag var för upptagen med att bo med Linda, Jag ville inte åka på semester för jag ville jobba, Jag ville inte umgås för jag skulle sitta med bokföring..när vi gjorde slut gick jag vidare direkt och förälskade mig i någon annan. Så som jag behandlade honom ger jag honom all rätt att inte kunna förlåta.
Att veta att han är tillsammans med någon annan som inte är jag är ett straff jag varit rädd för enda sen första dagen vi blev ett par.
Rädslan för att han ska kalla någon annan för snosi eller älskling och mena det som han menade det när han sa det till mig första gången.
Det är tortyr och jag är ganska säker på att dom flesta av er vet vad jag pratar om.
Sånna här tankar plågar man sig själv med då och då när man vill vara personen med offerkoftan.
Freddy då? Du som va så lycklig ?
Jo, jag lovar er den killen är en av dom bästa jag träffat och vi har haft/har så kul tillsammans och jag var förälskad till himlen och tillbaka och jag tycker fortfarande väldigt mycket om honom men det är inte den sortens kärlek.
Mina kryptiska inlägg här om dagen kom av ett samtal jag och Patrik hade som mer eller mindre begravde den lilla "trevlighet" mellan oss som möjligen fanns kvar.
Jag älskar honom oavsett och jag kommer aldrig riktigt kunna se mitt liv utan honom men just nu måste jag stänga av för att inte avlida i självömkan.
Detta lidande är så äckligt och oattraktivt att jag snart stryper mig själv med Davids kalsonger.
Så låt oss nu tillsammans sätta punkt för nu.
Jag vet inte vart jag och min rastlösa själ ska ta vägen och jag vet inte om jag någonsin kommer vara nöjd med något jag skaffar i mitt liv men vi startar med det jag är bäst på när jag känner så här : Vi gör en plan och vi flyr.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Lina, jag älskar att du är så öppen som du är! Jag är en av alla 100 personer med en åsikt. När man ser er tillsammans kan ingen undgå er kärlek för varandra och en dag någon gång i framtiden kommer ni vara på samma nivå för att ge varandra den chansen ni förtjänar. Under tiden så lev bara och gör grejer som gör dig glad. Ni hittar tillbaka när tiden är rätt..
Postat av: S
EN STOR KRAM TILL DIG HJÄRTAT ❤
Trackback
