Vi försöker
Jag har alltid varit en känslomänniska. Det går inte att ta miste på vilket humör jag är på. Är jag arg eller ledsen kan jag lätt spela bort framför främmande och bekanta men inför vänner och familj är jag inte sen med att informera om hur jag mår. Sista tiden har varit så konstig.. Jag pendlar brutalt mycket mellan förkrossad och oberörd glad tjej. Jag känner lite som att jag klivit in en slags ihålig kåpa. Allt är tomt och när jag väl är glad så varar det så korta perioder så det hinner inte tränga igenom. När jag sen är ledsen eller arg så kan eller orkar jag inte hantera det så jag försöker skämtsamt spela bort det och på så vis stannar man i den här ihåliga känslan. Det är verkligen svårt att vänja sig, ställa om och acceptera så här stora relationsförändringar och inte bara med Patrik utan med fler.. Jag känner mig som en vilsen Nasse i Nalle puh som bara är en jävligt sorglig figur.. Haha.. Jag hoppas att den känslan med tiden försvinner.. Det gör den ju såklart men i stunder som denna känns det så långt borta. Detta är inget martyr inlägg och när jag nu avslutningsvis även vill understryka att jag är en bortskämd skitunge är det enbart för att efter noggranna analyser insett att i många av mina fall i livet så har det just beror på det.. Min bortskämda attityd. Den ska bort... Långt bort. Ber om
Ursäkt för detta nattliga lätta martyr utdrag men det är som jag tidigare nämnt en till och från dyster tillvaro i dessa tider. Nu ska ömkarn somna in och vakna upp till en ny mycket bättre dag än denna. Godnatt
