När du vet fast att du inte vet...
På äldre dagar sätter hjärnan igång på helvarv och då är det svårt att hänga med.
Nu är vi här igen.
Den rastlösa personen som alltid vill ha mer är här.
Sista tiden jag bodde i Oslo vet vi ju alla att jag var olycklig.
Jag så gott som hatade allt och alla och åkte till Karlstad så gott som varje helg.
När jag beslutade mig för att flytta hem så var det en underbar känsla.
Jag är en person som gärna tyr mig till ett fåtal personer, jag har alltid mycket vänner men ett fåtal jag umgås med väldigt nära. I Karlstad fanns vid den tidpunkten jag flyttade nästan alla mina närmsta vänner och det kändes underbart att få flytta hem till mina kära vänner.
Jag startade butiken och det har varit det mest lärorika och roliga jag någonsin fått ha turen till att göra.
Jag fick dessutom hit Patrik efter 6 månader och under en period hade denna stad allt jag kunde önska.
Sen blev det som det blev nu i våras mellan mig & Patrik... Vänner flyttar, ska flytta, går vidare och rör sig vilket självklart är fullt naturligt.
Nu står jag här förmodligen själv med en lägenhet jag älskar och aldrig vill lämna och funderar på vad det är förutom den och jobbet som ska hålla mig kvar här.
Min rastlöshet tar redan död på mig.
Det kyper i mig.. förra sommarens toppar med alla utekvällar och alla galenskap och allt nytt som skedde där och då verkar inte upprepas och känslan jag börjar få för vår kära stads småsinhet påminner om sur mjölk.
Den känslan är lättare att utstå tillsammans med likasinnade.
Är osugen på att vara kvar här själv och bli vinkärring tors,fred och Lördag och stå i nylonstrumpisar på torget och äta mos i -24 i december ?
Jag vet, jag låter lite väl bitter och dramatisk nu men det är jag i ett nötskal.
Vad har man för options ?
ska jag flytta någonstans bara för att ?
Vart skulle det isf vara ?
Vad skulle jag jobba med ?
Är jag beredd att ge upp hela min dröm som jag kämpat som ett as för bara för att jag är uttråkad ?
Om jag ska bo kvar här...hur ska jag göra för att inte gnaga av min arm av rastlöshet ?
Samtidigt vill jag ju inte flytta... Jag har fortfarande mängder av fina vänner här. Jag har min älskade lilla butik, har ett till jobb jag faktiskt vad man än tror om det är helt underbart just pga människorna som jobbar där.
Mamma bor här.. Anton bor här. Karlstad är Karlstad..
Men ändå....RÖV.
Många frågor här va.
Har varit ute och gått..pratat med Patrik i telefon i evigheter.
Min trots allt enda egentligen trygghet bortsett från Mamma och syster.
Vet att vad jag än gör och vart jag än hamnar så finns han där och hjälper mig att reda ut allt som gör mig galen.
När han säger till mig att det löser sig så känns det alltid så mycket bättre ( trots att denna fras så många gånge har gjort så att jag velat mörda honom)
Jaa..hur detta slutar det vet man inte.
Det är iallafall inget som kan hända över en natt en vecka eller månad..
Jag kan lika gärna sjuk i huvudet som jag är komma på nästa vecka att köpa kråkslottet vi bor i och stanna här forever.
Man vet fan aldrig och det är väll det som på något vis är tjusningen med det hela.
Kommentarer
Trackback
