De går alltid på något vis.
Vi människor genomgår tragedier hela tiden. Vi går igenom allt ifrån död till förlorade relationer med vänner, kärlek och familj.
Innan dessa situationer uppstår så känns de som att " Händer det där så kommer jag aldrig mer kunna leva".
Jag har sagt så inför x antal saker som sedan har hänt och här är jag och jag lever.
Vissa av dessa händelser har skadat en så mycket att man aldrig helt till 100% kommer att läka men så länga mer än 50% funkar så lyckas man leva vidare.
Jag tror att vi människor är konstruerade att klara av den här sortens smärta precis som att vi direkt när vi utsätts för livsvara får en överlevnadsinstinkt.
Vi bara måste orka oss vidare och i början känns det oftast som att den enklaste vägen är att antingen hoppa ifrån en bro eller eventuellt begrava sig i ett mörkt mörkt rum och aldrig mer se eller träffa en enda människa och bara ligga där och ruttna bort ihop med sin sorg men med tiden försvinner den känslan och man tar steg för steg vidare.
Alla sorger är självklart olika och kan inte jämnföras och vi upplever dom säkert olika men det här året...2012 har seriöst varit ett av de mest vidriga åren jag någonsin har tagit mig igenom och det är av så många olika anledningar som jag säger de.
Det är fortfarande vissa dagar som är helt värdelösa ( men dom kommer alltid att finnas) dock så är det allt fler och fler dagar som känns mer och mer okej och jag bara längta efter ett nytt år, nytt kapitel.
Jag har dock en sak jag aldrig kommer kunna sluta vara tacksam för.
Världens finaste minnen med både människor jag har i mitt liv nu och människor som inte längre finns på samma i mitt liv.
Sen har jag vänner runtomkring mig som är helt fantastiska , vänner & familj och det är ni som gör att man orkar ta sig ur från sitt svarta rum med orgel musik.....haha
Kommentarer
Trackback
